En björnjakt i Canada i Nakima, Ontario 1929

Olof Emanuelsson Bismark Blixt

Fod i Kil Tyskland den 27 juli 1870

Fadren tysk, Modren svensk

Sedan jag uphört med trapenin, började jag att bli guide för jägare som kom från Staterna. Det var det bästa job jag haft. Jag var på Hotel och när de kom hyrde jag ut mig för veckan, än om det jälde två eller tre dagar, alltid full veck, det minsta femton dollar dag, 100 i veckan, fri mat och dryck samt resan. Och hotellen hyrde ut kock och kogir samt tre eller fler, alt det som behöfdes.

Det var ättlingar af Svänskar en hel del, några konde lite svenska, men hade svärt för att uttala, men förstod allt man tallade. De var alltid enkla kläda, någon högfärd fans inte hos någon.

Det var den tiden då Mossen (älg) jagades och man fick jaga varg, björn och alt vad rofjur hetter. Vi slog oss mäst ner på en bärg och tälta. Jag hade alltid min storre hond med mig, det var alltid roligt när han började morra. Alla på en gång började frågade vad för jur närma sig. Alla på en gan fatt på sinna reflar (gevär). Och jag fick förklara vad för sorts jur dät var. Och ibland fick jag skarva rät så bra för att få deras närfver i spänn, men ibland var det riktiga vargtjut. Men för det mesta var dät kock kisen som var varg och tjöt. Och jorde han det mitt på natten och bra, fick han en dollar af mig. Och så var sömnen förstöd för däm den natten. Vi hade tre tält med oss, två softält och koktält där vi åt och där matten kokades. Dät var roligt manga ganger, när jag stälde ut dem, för de frågade alltid, komer Mossen här. Ja säkert. Män här är got om grisser Bär, björn så att du får vara beredd. Och ramlar han inte för första skot, så är lifvet inte mycket värt, för han anfaller jenast.
– Är här grissel överallt här.
– Ånej det finns plasser som inte finns als.
– Då tar vi dit, det är otrefligt med den grissel.
– Som ni vill, men det är långt dit, tar tre dar. Ge dem tre dar, ja minsmen skall vi inte försöka ett par Mos här. Det är en stor lek (sjö) inte långt ifrån här och där är både mos och karibo som grissel.
– Nej vi far där inge rissel är.
– Ja men det är försent idag, imorgon bittida gå vi atröd. Skall ni inte gå med till lekn (sjön) ifall det är några grisslar så behöfves vi ju för lifvet står på spel.
– Nej vi bryr oss inte om att bonta förrän vi kommer på andra plassen.
– Ja då går jag själf
– Nej vi vill inte dit och Sweden får inte våga lifvet för oss.
– En swed är aldrig rädd, varken för grissel eller något annat skall jag visa er. Och kom Fam, så skall vi gå och se en grissel. So long.

Jag gick ner till leken där stod ut i vatnet så bara huvudet var uprom vattenbrynen en 8 stycken stora mossar med vackra horn. Jag tar sikte på en, trycker af, den doppar huvudet i vatnet, de andra börjar se sig omkring, en skot no 2, klappar huvudet i vatnet, då blir det rörrelse i sjön, alla i land. En vacker tjur med finfina horn kan jag inte låta bli uttan jer honom en kulla. Ensjönt, vi hade nog, jag gick upp till tältet och förtälde jakten, inte presis hur lätvindig dän var.
Alla man ner och vi började dän. De två flådde vi, man tog huvud och horn. Dän vackra tok ner rätråden och den tog de med till Staterna. Hur de beundrade det Svenska modet, kan ni varra stolta över. Hur mycket wisky jag drack den qvällen för Kong och Fosterland och Amerika, vet inte jag, män ett vit jag, att dagen äfter var jag sjuk. Män de va hyggliga kocken kom med värmte och amerikanarna med wisky så jag kont stiga upp. När lädret varit vid Rälråden med mossen och hornen och sänt däm till staterna, blev det flytnin af åt söder där jag viste var öfvergivfna skogskamper. Och där viste jag var got om svart björn, där tälta vi och jag viste att så fort björnarna hörde att det var folk vid kampen kom han, för de går alltid fram och äter matrester och slickar konservburkar. Jag sade intet om det uttan i nat skall vi sofva longt och i morgon skall ni få profva jaktlyckan. Gott, män sade jag, ni skall inte snörra igen tältlocken för här är got om varg.
Det dröde inte länge för än tre stora Björnar vissa sig. Det blef tyst i tältet, jag pekade på reflar, deras händer darrade, så de möda vant hålla dem, och kröp bakom ryggen på mig. Jag lossade som ingenting, gick ut, tog inte reflen med mig, gick mot däm, tallade på svenska med dem. De, Björnarna, stannade och såg på mig, sedan vek de åt sidan. Dät var en stor hane med, jag gick och tog min rifel, tog sekte på Björnen på bogen, tryckte af. Och ni skulle hört sådant rytande det blef, de två försvan i skogen, kullan träffar bogen äxplodera han och jör honom alldeles strids oduglig. När man kommer närma resser han sig på bakbenen och fräser, män han anfaller inte, han vet att han är strid oduglig för det är med framrammen som han kan slå ijel sitt offer med. Män han föröker inte fly för han hatar sin fiende. Då går man fram, då resser han sig och blottar han bröstet. Då behöfver han inte mer än en kulla för än han faller stendöd.
Om inte mitt mod hade prissat förut, så nu blef det, men någon wisky drack jag inte, vi flåddde den och gräfvde ner kötten för att inte de andra björnarna skulle vetta var han blifvit af för björnen är hämgirig och slug, så jag viste att jag inte var säker så länne jag var på plassen som de set mig med reflen, så jag vaktade däm hela natten män de kom inte. Nästa dag packade vi och reste till stan. Dagen äfter stod det i tidningen om den stora jakten i Norra Ontario och vilka dessa Herra voro. Jag blev endas omnänmd som god guide, män det räckte för mig, för hella Americkas stor herrar anlita mig. Jag tycke bätre om pängar än att bli berömd som jägare, uttan dät låt jag däm ha.

Läs om området Nakina i Ontario Kanada där detta hände.