Min jägarebana

Olof Emanuelsson Bismark Blixt

Fod i Kil Tyskland den 27 juli 1870

Fadren tysk, Modren svensk

Min jägarebanna började vid 10 år ålder, då sjöt jag min första rare. Jag köpte min första stöfvar för 50 ör af en murrare som hette Lundqvist, en granne till oss. Stöfvaren var en så kallad knähund så stor som en stor katt. Jag jick i skogen förre dagar med min stöfvare innan jag lyckades påträffa något villebråt, men en dag hade jag tur. Stöfvaren eller jag skrämde upp en stor tjäder som flög upp i en fur och satte sig, och jag lade mig ner på marken och jevärret som stöd, tog noga sikte och skottet bran, och till min glädje falt tjäder. Så stolt har jag aldrig varrit som jag var af denna jakt.

Nu var det så att jag lefvde hos min Gamle Morfar och han var inte jägare och talte illa om alla jägare så jag tordes inte låta honom vetta att jag hade hond och jevär. Honden hade jag i skogen i en kolkojja och jevärret ett gammalt kronjevär, som en gammal skomakare lånnat mig, sjutmattrial plockade jag bär för och sålde i Osby. Min första jakt amitjon (ammunition) kostade 75 öre, men för de 75 öre sjöt jag en tjäder, 5 orrar, en hare, en räf.

När jag kom hem med tjäder frågade Morfar var jag hittat den. Jag sade att jag sjutit den. Morfar blef så arg så jag fick mig en så kallad örfil, så jag slog kull på golvet. Talla sanning annars får du en till. Det är sant, sade jag, då tog han mig i örat och lyfte upp mig och skulle ge mig en örfil till. Då kom en gammal jägare som hette Per Svensson och han frälste mig och bad mig tala om hur dät var. De földde med till plassen där jag sjöt tjäder och till kolhyttan där jag hade hond och jevär. När de fick se min stöfvare och jevär börjadde att gabskaratta och jägaren sade till Morfar att han konde järna låtta mig ha hond och jevär. Och jag fick ta honden hem och jevärret och fick 2 kroner för min tjäder.

Men hade det inte varrit illa för mig förut, så blef det nu. Morfar vaktade mig nu, så att inte fick springa i skogen uttan jag fick gå olofvandes, män jag visste att jag fick stryk. Män i skogen sprang jag och tordes inte gå hem förrän jag sjöttit något. Män jag fick likväl stryk, män inte så mycke, om jag hade en orre eller harpalt.

Min första hare sjöt jag i Ansult, i Svens Björnsson så kallat rammar. Jag hörde Per Svenssons Färdig drifva hare och jag jick och ställde mig på en stig, rät som det var kom Jöns tassande, jag lade mig på knä och drog af skottet. Haren började hoppa hit och dit, jag slände jeväret och öfver haren värre än en tiger och fick fatt i den och slog den i en sten så han dog, och stod och betraktade den. Då kom jägaren, tog haren ifrån mig, och gaf mig en ötfil och gaf mig det beskedet att jag aldrig skall sjutta andras dref, och det har jag sen des aldrig jort och nu är jag 69 år.

Min första räf jag sjöd. De hade rinnat en räf i Slähult Oxhage och jag frågade om jag fick vara med, och det veck jag tillåtelse till. Män jag fick bli siste jägaren på flygget för jag var ung och säms. Intil mig stod en gammal jägare som hette Johannes. Räfven kom till honom, han sjöt två skot bom. Jag fick räfven långt bort bland buskarna. Jag sköt, jevärret slog till mig så jag slog kull i snön. Johannes kom och jälte upp mig. Var sjöt du på räfven där nere i buskarna, dät var ju mycke för långt, sade Johannes, män jag skall gå och äfter hur skottet har tagit. Johannes gick en 75 meter, där låg räfven.

Jägarne samlas och jag fick mycke beröm. Johannes hade en så kallad Wäxsjö bössa, dobelpipig. För att jag sköt bom båda skotten så sjuter jag aldrig mer. Nu Olof får du min bössa och väsgga samt vallto, för du lär dig nog bruka det och jag skall följa dig hem och talla med din Morfar så du skall få behålla det och även ganna (använda) det. Äfter den dagen börjar mitt jägarlif. Bättre söfvare än Wallta var, finns inte och inte så klog. Jag sjöt första vintren eller jaktsäsongen 80 harar, 50 foglar, 14 räfvar ensam. Och de gamla jägarna spottade åt mig när jag kom närma dem. Och klickade deras skot så hade jag döfvad kruddet så det inte bran. Och inte fick jag komma närma deras jevär och kom jag till däm, låste de dörrarne, för de trodde att jag döstack deras jevär. Hatet har fölt mig hella lifvet och än i dag är jag hattad, män nu af söndagsjägare och Nasister. (Evas not: 1939 skrevs detta)

Därför har jag när tillfälle varrit spellat dem många spratt.

Men dom i jenjäld har försökt få mig fast för tjuvskyte, män har sällan lykkas. Första gången var det för att jag sjöt två tjädrar på spel en vårmorgon. När jag sjötet tjädrarna och jick mot hemmet jick jag på en gangstig. Och på en krök på vägen mötter jag en gammal gomma. Jag hade tjäder i var hand. Har du redan sjutet två tjädrar på morgonen. Jag jick och teg och var rassande på att jag inte såg upp. Jag visste att det inte var lönt att be gomman tiga. Några dagar däräfter fick jag kallelse till Länsman att jag skulle infinna mig och je förklaring på min tjäderjakt. Jag fick några dagars grubbel hur jag skulle klarra mig, män till sist hade jag det klart. Stegade ner till Länsman, män var först inne i Svänssagården och fick mig en liter och drack några kaffegökar så jag hade godt homör.
– Hur bär Blixt sig åt.
– Sjutter tjädrar i olaga tid.
– Jag har inte sjutit någon i olaga tid.
– Stå inte här o näga (neka) för det är fulla bevis.
– Det tror jag inte.
– Män det tror jag.
– Länsman har nog en dålig tro.
– Nej denna gången är nog Blixt fast.
– Jag håller vad med Länsman 10 kroner att jag inte blir fast.
– Jag kan hålla om det vore 100, män vi kan hålla 10. Blixt har ju inte så got om pängar att förlorra.
– Nej dät är, män hade jag haft ett hundra hade jag vågat dem. Män här är handen på de 10. Stämning för att ha sjutit 2 tjädrar olagga tid den 17 april 1893 i Slähult, Johan ulins ägor.
Första rättegangsdagen.
Dommar Walbom:
– Äfter stämnin står att Blixt sjutit 2 tjädrar olaga tid. Ärtjänner Blixt.
– Nej.
– Män det skall vara fullt bevis så best att ertjänna så blir straffet lindrigare.
– Ja Nådig Domare, hade jag varit skyldig skulle jag betjänt, män nu kan jag inte för jag är alldeles oskyldig.
– Målet upskutes för vitnes hörrande.

Nästa rättegångsdag är Sissa Nilsson närvarrande:
– Kom fram och erläck Eden. Med mycket besvär för Dommar är eden erlagt.
– Har Sissa Nilson set Olof Blixt med några tjädrar.
– Ja jag mötte honom och han hade en i varje hand.
– Wad säger nu Blixt, näkar han nu.
– Ja det är klart jag gör.
– Ja då skall jag döma äfter strännaste paragraf.
– Är det för att jag vil försvara mig.
– Nej, för att ni står här och juger.
– Inte jag Herr Domhafvande. Får jag ställa en fråga till vitnet.
– Var så god.
– Kan Sissa Nilsson stå här och vitna att jag sjutit tjädrar och burit dät skall stå er dyrt. Ni kan få mins 5 år fännelse för det. Om ni återkallar Eden, när jag mötte er, hade jag sjutit 2 storra korpar som ni trodde var tjädrar.
– Domarn, kan vetnet säga om dät var korpar eller tjädrar.
– Näj det var 2 stora full Återkalla edert vitnesmål, så yrkar jag inget ansvar på er.
– Nådig Dommar, jag återkallar mitt vitnesmål.
– Dommar, vad säger Länsman.
– Överlämnar målet.
– Har Blixt något tillägg.
– Ja jag får be nåddig Dommar om ärsättning för min inställnin, 30 kroner varje gang, 2 ganger, 60 kroner. Och för obefogad stämningspåstående 100 kronor. Och för att ha mitt goda namn och rykte förstört, som är värt rätt mycke, ja vi kan säga 500 för jag skulle haft dubbla, män vi säger 500, 60, 100. 660. Utslag juni den 13.

Jag tar Sissa Nilsson i armen och vandra ut af rättsalen. Utkommen i farstun kommer Länsman, fattar mig i kragen och börjar rista mig och sade många fulla ord om min person.
– Sansa sig Nådig Länsman, vi är ju där som rättvisan afgöres. Och nästa tin blir dät jag som blir åklagare.
– Du borde hängas. Och var så säker på att jag skall ha dig fast.
– Det har inte Länsman kunskaper till.
– Hånar du.
– Nej jag tallar alltid sanning.
– Du din Bof, tallar sanning, du jög inför rätten som den värste tatare.
– Har jag inte rättighet att försvarra min rättvissa sak.
– Rättvissa, en sådan som du skulle sitta i fängelse för lifvstiden.
– Jag vet om män vill inte säga presin vem det är, för jag har ju ingen Länsmans examen, så jag uttrycka mig så fint som Länsman.
– Vet hut
– Ja det fick jag lärra när jag var liten. Och nu förklarar jag för dig Länsman att du håller klaffen, och tar upp de 10 kronor som du har förlorrat, för jag är törstig och skall gå in på Gästis och ha mig en stor sup. Och Sissa kaffe, för det hon väl jort själf för.
– Hånna inte, här är 10-an, män sup dig inte full.
– Tack Länsman. Jag viste ditt goda järta skulle vakna till sist.
– Inte mera sjämt, uttan akta dig att inte dricka för mycke, uttan vi kan ha sällskap hem.
– Mit Hedders ord som aldrig klickar. Så long.

En annan gång stod jag åtallad för en hare som en Groshandlare påstod att jag sjöt på hans jaktmarker. Den gången sjöttes målet av en ny Landsfiskal och han och Hanler stod vid rätte som två toppar.
Domar upläsar stämning.
– Vad säger Blixt om anklagelsen.
– Den är till alla dellar fel. Jag har aldrig sjutit någon hare på Handlars ägor, män sjöt en intill hans.
– Landsfiskalen, jag har bevis på att Blixt sjöt haren på nända jaktmark.
– Jag, Olof Blixt, lagenlig jägare motstrider Landsfiskals yttrande.
– Dommar. Målet upsjuttes till nästa sammanträde. Och åligger tjäranden att framlägga all den bevis som vill åberopas.

Nästa sammanträde, upsjutna målet mällan Lansfiskal C och Olof Blixt. Alla närvarande.
– Landsfiskalen. Jag har 3 vitnen som jag får be hörra.
– Vad säger Blixt.
– Landsfiskalen får gärna låtta hörra sär om han har lust.
– Landsfiskalen yrkar ansvar på Blixt för smädligt ytrande.
– Blixt, det var väl mit ytrande för smälek som en upmuntran till Landsfiskalen än en smädelse. 6 vitnen är ju mer än 3, därför motstrider jag Landsfiskalens tallan.
– Dommar: Landsfiskalen får hålla sig till sak i målet. Witners hörrande.
Per Knutsson, Nils Lind, Hugo Norbärg kom fram, årlägg eden.
Per Knutsson stannar inne, Lind och Norbärg går ut.
– Vad tjänner ni till i denna sak.
– Jag var ute på Handlarjaktmark och hörde en hond drifva och ett skott small. Och jag tyckte det var på Handlars jaktmark. Och sen träffade jag Blixt och han hade en hare
– Ni tyckte, kan ni inte säga bestämt att det varpå Handlar jaktmark.
– Nej män jag tytte att dä va
– Här jällar inga tycke
– Vad säger Blixt
– Vitnet saknar omdömningsförmåga. Jag motstrider vitnetsmålet.
Nästa vitne Nils Lind.
– Vad har Witnet att berätta i denna sak.
– Jag hörde en hond drifva och strax efter small ett skot på vad som jag tror var på Handlarna jaktmarker
– Dommar: såg ni inte den som sjöt
– Nej men jag tror att det var Blixt för han brukar sjuta.
– Blixt: jag motstrider vittnesmålet
Nästa vitne:
– vad har Norberg att berätta , har han sett Blixt på Handlarns jaktmark
– Nej
– Har han hört någon hond drifva
– Ja, jag har hört något skot ja
– Var var den på Blixt jaktmark, var det vid rågangen
– Nej var det kanske 100 meter från
– Jag tror att det var 1000 meter
– Det räcker
– Landsfiskalen, jag motstrider vitnesmålet
– Vad säger svaranden
– Jag kan intemotstrida vitnet för han vitnar sant och jag tror inte han låtit mutta sig med en 5 öres säger Landsfiskalen
– Säger Blixt att vitnen blivit mutade
– Nej vitnen tror ju att jag sjöt haren på Handlarns jaktmark och då trodde jag att han kanske bjudit på cigarr
– Vad säger åklaggaren
– Jag överlämnar målet
– Vad säger svarande
– Jag ber att få litet betalt för inställelse och för obefogat rättgång och försommat arbetsförtjänst. För inställelse 2 gånger 30 kronor gan 60 kroner. Obefogad rättegång 500 kroner, förspilld arbetstid 50 kronor.
Utslag den 15 setämber.

Vid Jultidden går jag uttan för Landsfiskals kontoret, han kallar på mig, kom in Blixt. – Nej tack, på sådan plasser går inte jag, man vet ju inte om man kommer in om man slipper ut ijän.
– Skojja inte nu uttan var en ganelvars och kom så skall han förning
– Jag flög in i en hast.
– Blixt skall få pängar för den rättegången som jag biträdde handlarn.
– Tackar så mycket
– Vill Blixt skifva sitt namn där, så får han pängar
– Mycke järna
– Men jag får väl först lässa vad det handlar om
– Mycket järna
– Jag låssar för två inställelser vid Östrasjöne Härradret, 60 kronor. Obefoggat rättegång 100, mistad arbetsförtjänst 20 kroner, somma 180 kroner. Var så god Blixt
– Män är det inte syndapängar
– Det tror jag säkert, i annat fall hade nog inte Landsfiskalen fåt fat i dem
– Har han några andra, får jag be att få dem
– Blixt är bra jåflig, han kan ju vara tacksam för att få så många pängar till jul
– Ja, jag är inte otacksam, utan tusen tack, Herr Landsfiskal. Och jag hoppas att jag snart får tillfälle till att tjänna mig en slant, det kan han vel slälom. Så long.

Jag gick och köpte en jaktkostym, stöflar och en hatt med fjäder i. hos barberaren. Och fick hår och skäg firsat. Löste biljät och reste ner till Groshandlarn och blef inbjuden på hans privata kontor. Och tackade honom för denna finna kostymen.
Heder åt karlen för han visade sig kall och bjöd på fin konjak och segar (cigarr) och vi skildes som beste vänner.