Minnen från våra föräldrar och vår barndom

Nedtecknat av Alma Maria Eriksson (1901-1988).

Först Fars egna anteckningar:
Karl August Karlsson (1875-1967)

Våren 1890
14 år var jag, en granngumma skaffa mig plats hos en bonde som var elak. Var där i 6 veckor, så en natt rymde jag ifrån honom. Gick till en granne en mil därifrån och fick ligga kvar tills morron. Då följde han med mig till en som var skomakare, men där kunde jag ej få plats förrän hösten. Han visade mig då till en som arrenderade en prästgård. Där stannade jag till den 24 oktober 1890. Då slutade jag och gick hem till mina föräldrar. Sen tog jag plats som dagsverksdräng. Där var jag i tre år, tills jag reste till Amerika.

Där fick jag veta att jag var fattig, då bestämde jag mig för att vara skötsam. I Amerika arbetade jag på husbyggen, men det blev kortvarigt. Jag bodde i Chicago hos min morbror August i 6 månader utan arbete och utan pengar. Då gick jag till en farmare, fick 15 dollar i månaden. På hösten började jag i Michigans Lundbyskogar. På våren kom jag tillbaka till Chicago och började på Centralverkstäderna. Efter 3 år i Amerika reste jag tillbaka till Sverige 1898. Då förstod jag att om man är skötsam så går det bra att samla en slant i Sverige också.

Nu fick jag plats vid järnvägen. På hösten kom jag till Märta von Acken i Sjögetorp. Där var jag till våren. Då måste jag göra min värnplikt. Sen kom jag tillbaka till Sjögetorp, slutade där, och tog sen plats hos Vennerlund, en bonde i Led i Asker.

Vår mor tjänade då i Fiskinge i Asker. År 1899 flyttade mor till Led, till en bonde som hette Per Andersson.

Våren 1901 gifte de sig och flyttade till Kilstorp.

Karl-August och Josefina Andersson

Vår Far var född på ett ställe som hette Petersberg, under Bystads fideikommiss i Nerike.

Fars föräldrar hette Josefina och Karl August Andersson.

Far hade 7 syskon, fyra bröder: Johan, Albin, Axel och Verner. Fars tre systrar hette Alma, Hanna och Anna. Systrarna dog helt unga. Alma dog när hon gick och läste för prästen. Hanna och Anna dog samma vecka, helt små i någon epidemi. Axels dog när han kom från sin värnplikt. Johan gifte sig med Cecilia och hade en fosterdotter Edith. Albin gifte sig med Hulda och de fick två egna pojkar, Karl och Ivar.

Verner var alltid hemma.
image002

Farfar och farmor hade 2 kor på sitt torp. Det fanns ej magasin eller bodar på de små torpen, utan jag minns när de tröskat på hösten så bar de in säden på golvet i rummet, när den ej var torr. Så eldade de i den öppna spisen.

Jag var hos farfar och farmor en vinter och jag minns hur jag lekte i havren och gjorde gångar och öste med den. När den torkat bar farfar upp den på vinden, som var både visthusbod, sädesmagasin och klädgarderob m.m..

Farbror Albin köpte en cykel. Verner ville lära sig cykla. Farmor stod på trappan och skrek: ”Pöjken kör ihjäl sej, kasta den usla velocipeden i vasskärrsgrava!”

Farfar var över 80 år när han dog och farmor över 90 år.

August Olsson (1839-1929)

Vår mor var född i Örebro. Hennes far hette August Olsson. Morfar hade någon liten affär i Örebro, men sålde den och flyttade till Asker i Nerike och blev snickare.

Morfar var född i Värmland. Vår mor hade en syster, men hon dog, bara några månader gammal. Mormor dog när vår mor var 6 år. Morfar var gift 3 gånger. Barnen var från första giftet. När vår mor gick och läste för prästen dog morfars tredje fru. Sen bodde morfar ensam i en liten stuga i Tångsäter i Asker. Jag var där en enda gång i sällskap med mor. Stugan hade bara ett rum med källargrop under golvet. De sista åren var morfar på Lovisebergs ålderdomshem. Han var över 90 år då han dog.

Karl August Karlsson och Elin Maria Olsson

Första torpet som Mor och far hade hette Kilstorp, under Bystads fideikommiss i Askers socken i Nerike.

Där är jag och Gunhild födda.
image004

När jag, (Alma) var fyra år flyttade mina föräldrar till Skarpåsen under samma gods. Enda minnet jag har av den flytten är när de ställde ner vaggan från flyttlasset, då hoppade jag upp i den, vaggade och ropade ”min vagga, min vagga”. Fast det nog i det laget var mer min syster Gunhilds vagga. Så minns jag hur jag under en tallrot utmed vägen silade den fina sanden genom en trasig kaffesil. Man hade inte så fina leksaker som det finns idag.

När jag många år senare var upp och hälsade på min gamla farfar och farmor stannade jag vid den gamla tallroten, en av mina första lekplatser. Jag minns också hur Gunhild och jag plockade bort några stenar ur stenfoten på stugans baksida och grävde undan och gjorde oss en liten lekstuga där vi plockade in lite trasigt porslin och granna stenar m.m. Men en dag blev vår lekstuga upptäckt och den glädjen slut. Utanför köksdörren stod då ett stort päronträd.

Vid Skarpåsen föddes Fanny.
image006

Nu hade far köpt ett litet ställe i Kumla. Fågelhagen hette det. Där föddes Hanna en kall vinterdag. Jag minns så väl hur jag skulle tända i spisen, men veden var sur och jag grät. Jag fick ej fyr på spisen. Min kära mor kröp över golvet ut i köket och hjälpte mig.

image008

Far fick nu arbete vid Yxhults kalkgruvor. Han sålde då Fågelhagen och vi flyttade fram till gruvorna, en stuga som hette Hagaberg. Stugan var byggd för två familjer. Bakugnen gick rakt igenom, så vi hade en lucka i vårt kök och grannan en i sitt kök. Öppnade vi båda luckorna såg vi varandra. Jag minns när mot bakat en dag sade far på kvällen: ”Nu ska vi bju` grannar på kaffe genom ugnen” När mor hade gjort i ordning brickan tog far brödspaden å knackade på grannes lucka, sen skyndade han sig fram med brickan på spaden. Om jag inte minns fel hette grannarna Jenny och Frans. De satte sig nu framför ugnsluckan, tog kaffebrickan till sig. Så satt mor och far på vår sida och de pratade och hade mycket roligt. Vi barn satt på kökssoffan och hörde snällt på. En annan kväll var det grannens som knackade på vår lucka. Billiga nöjen, så säj!
image010

En dag ramla Hanna utför gruvslänten, hon började ju stulta omkring. Som tur var såg vi när Hanna ramlade, så vi ropade på mor, som hasade sig ner utför branten, som då var helt nära järnvägsspåret nere i gruvan. Stugan stod bara några meter från gruvan.

Far tröttnade på gruvarbetet. Han köpte så Källsätter, en liten gård på 14 tunnland jord. Här började jag skolan i Sköllersta. En dag när jag skulle gå till skolan, innan jag kom fram till en gård som jag fick gå förbi, stod en gammal farbror. Ehn hette han, han hade varit knekt. Han hade nu varit till gården och hämtat mjölk, men blev så sjuk att han inte orka hem. Han bodde i en liten stuga en bra bit bort. Han bad mig springa och hämta hans fru. Jag sprang allt vad jag orkade, uträttade mitt ärende och sprang tillbaks till farbror Ehn, som ju blev glad att hans fru kom. Jag kom ju för sent till skolan och på den tiden fick man stå i skamvrån när man kom för sent. Men då min fröken fick veta orsaken slapp jag ju den.
image011

Men otur med djuren, gjorde att mina föräldrar sålde den lilla gården.

De flyttade nu till Svennevad. Far tog ett dagsverkstorp på en utgård till Gillberga herrgård. Mariedal hette torpet. Vår stuga var också nu en tvåfamiljs bostad.

Där föddes Folke. Men han levde bara 3 månader. Vi alla barnen hade fått mässlingen och efter den kikhostan. Vår lille bror var för liten för att klara den. Han dog dagen före julafton. Jag minns hur vi alla grät. Far tog toppen av vår julgran och satte den på vinden, där vår käre bror låg kall och död. Vår mor satte några ljus i granen. Det var en tung jul för oss alla, sjuka och ingen julgran. Mor hade också sytt röda förkläden åt oss, vi kunde ju ej få dem heller. Efter jul begravdes Folke på Svennevads kyrkogård.

Ett sorgens minne.

På våren flyttade vi fram till Gillberga herrgård. Far skötte den stora lagården, med en man till hjälp, som hette Bellman. Vår mor och mor Klara, som kallades, en liten tjock gumma och hennes dotter Selma och jungfrun Anna på herrgården var mjölkerskor. De mjölkade för hand. Klockan 4 började far och Bellman. Klockan 5 börjades mjölkningen, klockan 11 middagsmjölkningen. Då byttes de åt, två och två. Klockan 5 var det åter dags. Särskilt minns jag när Ester började gå, hon var ej årsgammal då. Hon föddes vid Gillberga. Klara och Selma kom in en dag för att se den lilla stumpan ta sina första små steg, men Ester gick ej. De fick gå ut i farstun och glänta på dörren och titta, då stega Ester i väg.

Så minns jag en tidig morgon, klockan var nog ej mer än 3 eller ½4, knackade det på fönstret. Troligen Elin-dagen, ty det var Anna och Karin på herrgården. De kom med en korg och en kaffepanna och bjöd mor och far på kaffe. Vi barn fick bullar och kakor i den tidiga morgonstunden.

Far blev så sjuk en natt. Han fick en sån hemsk huvudvärk. Vi hade inga tabletter eller något att lindra med. Jag minns att mor väckte mig, tände fenixlyktan och jag fick knalla iväg till en grannfru och väcka dem och be dem att få låna några huvudvärkspulver till far. Det var så mörkt och kusligt att gå ensam en rätt lång bit. Jag bad Gud i min ensamhet att hjälpa mig och Gud som alltid hör, även om det är ett litet barn som beder. Jag kände mig trygg och allt gick bra.

En vinter bodde vi hemma hos farfar och farmor. Jag kan nu ej fatta hur vi fick plats. Vi var ju nu 5 barn och så våra föräldrar, farfar och farmor och farbror Verner, hela 10 stycken i en liten stuga med ett litet rum och ännu mindre kök. Nog förstår man att det inte var lätt för vår mor, att baka, laga mat och tvätta till så många i små utrymmen.

Men allt måste gå här i livet.

På våren tog far ett litet arrende ställe i Hardemo socken. Det hette Mossby. Far arbetade på vintern i skogen och om sommaren på en mosse. Vi hade en lång och besvärlig väg till skolan. Så var vi ute och hjälpte bönderna att skära säd. Far skar med lie, liksom de övriga. Ibland var mor med och jag var hemma och såg till mina syskon och de två korna, grisen och hönsen. En del dagar var jag med far, vi fick binda säden för hand. Sommaren 1914 var säden så kort att vi fick ha räfsor till att samla upp den och ösa i såll och tömma direkt på vagnen. På hösten var vi ute och plockade upp potatis och rovor hos bönderna.

Det var så ont om vatten, vi fick bära långa vägar matvatten. Vi fick gå genom en skogsbit och så långt ut på ett gärde för att hämta. Där var en kallkälla i en dikesslänt. Vi fick ösa med en skopa och hälla i hinkarna. Till våra två kor fick vi gå långt ut på en mosse. Vi fick även där ösa med en skopa och tömma det bruna vattnet i en trätunna. Eb dag skulle Gunhild och jag leda ut korna till mossen, men Krusa, den gamla kon, som Gunhild ledde ville inte följa med. Så jag fick gå före med min Brunta. Gunhild kommer ihåg hur ”Krusa gapade och liksom skrattade åt oss”. Ja, minsann, minnena är många.

I Mossby föddes Manne.

När barnmorskan kom ut i köket och visade att vi fått en liten bror satte hon sig på huk, som de säger, med den lille grabben i sitt knä. Hon frågade Ester vad hon tyckte om den lille brodern. Ester som ej kunde tala rent svarade då: ”han skiker så asande, han få le vara kar te timmar”.

Han växte upp liksom vi andra och blev vår store bror.

I Mossby bodde vi grannar med Hilma och Gusten i Laggen. De hade en dotter som hette Lisa och en son, Sven. Han var dövstum. När vår bror Manne föddes och många andra tillfällen var ”moster Hilma”, som vi kallade henne hos oss och hjälpte oss. När far och mor flyttade till Lerbäck hade jag liksom ett hem hos dem. Jag hade plats i Eneby då. När jag var ledig gick jag till Laggen.

Många år fram i tiden var vi syskon samlade att fira Svens 50-årsdag. Vi hade samlat till en klocka åt Sven. Han hade aldrig ägt en klocka förut. Vi hade en verkligt trevlig dag. Det lilla rummet var fullpackat med folk och glädjen stod högt i tak. Jag vet ej riktigt vem som var gladast, Sven och hans föräldrar och syster eller vi. Det är underbart roligt att få göra en människa glad. Ett minne bland många som man aldrig glömmer.

På hösten 1914 började jag läsa för prästen. Så hade jag också plats som piga i Eneby. Lönen var 75 kronor för hela året. Det roligaste jag hade var att få gå hem och hälsa på mina kära föräldrar och syskon. På våren köpte far Örberga i Lerbäck, en gård på 30 tunnland jord och 80 tunnland skog. Jag hade så gärna velat sluta min plats och följt med mor och far, men jag måste stanna kvar. När jag läste fram gick min kära mor den långa vägen från Örberga till Hardemo kyrka och hade min bror Manne med sig i barnvagnen. Hon hann ej ner förrän vi kom ut ur kyrkan på lördagen. Jag grät och kände mig så övergiven. Alla mina kamrater hade ju sina anhöriga med sig. Jag kan inte säga hur glad jag blev när jag fick se min kära mor komma mor mig, strax efter att man tagit foto på oss. På söndagskvällen skjutsade Karl, en av sönerna på gården, min mor och sin fästmö hem till Lerbäck med häst. Bilar var ej vanliga då. På sommaren fick jag fritt en lördagseftermiddag och söndag. Då gick jag ensam den långa vägen min kära mor hade gått. Jag kom ej hem förrän klockan 9 på kvällen. På söndagen blev det regn så far lånade en häst och skjutsade hem mig på måndagen.

När hösten kom flyttade jag hem. Jag var med far i skogen och hjälpte till att såga och kvista. På vintern blev det så mycket snö och skare att far ej kunde köra med oxarna, utan vi fick dra hem veden på en kälke. På sommaren på lediga stunder fick Gunhild och jag knacka limsten till lagården. Far cementerade lagården på höstkanten. Att sitta och slå sönder stenarna var ett bedrövligt arbete. Fanny och mor var väl med. Så bar vi in det i lagården. Gunhild gick och läste för prästen. Fanny och Hanna gick i skolan i Åsbro, en lång väg att gå. Här i Örberga föddes Bernhard.

En bedårande syn på våren och sommaren var en liten bergkulle en bit från stugan. Där växte styvmordvioler, blommor vilka prunkade i flera färger. På kalkungsgärdet, som det kallades, var två dalar, eller gropar efter att man brutit kalksten där förr. I den en växte liljekonvalj och i den andra gullvivor i mängd, en underbart vacker syn.

En höst bytte far bort oxarna mot ett par blekgula hästar. Hästskojarna lämnade hästarna och far åkte till Hallsberg med oxarna. Han skulle komma med tåget hem på kvällen.

En i sanning ängslig och bråkig natt. Hästarna ryckte sig loss. Det var ej några ordentliga spiltor i ordning. En av hästarna var filad i munnen av hästskojarna för att se yngre ut i sitt tandgarnityr.

I övre våningen på vår stuga bodde den familj som far köpte gården av. En gammal man och hans fru och dotter som hette Emilia, Drougge hette de. Vi bad nu farbror Drougge hjälpa oss med hästarna. Vi hade en småpotatistunna som stod bakom hästarna. Mor stod intill den med fenixlyktan. När Dougge kom upp till hästen ryckte den baklänges och blev sittande på baken. Farbror Drougge ramlade också baklänges och slog ett litet hål i huvudet. Han hade också träskor på sig, när han ramlade åkte en träskon i bröstet på mor, som höll sig för bröstet och ropade förskräckt ”hästfoten”. Hon trodde det var hästen som sparkade henne. Mor ramlade på potatistunnan så den välte och potatisen ramlade åt alla håll. Som ett under klarade mor lyktan. Jag lugnade mor med att det var Drougges träsko som slog till henne. Jag gick så och hjälpte farbror Drougge upp. Vi gick in och tvättade såret och band om och såg till att han kom upp till sin bostad. Jag gick till Renbergs och bad Gunnar hjälpa oss få fast hästarna. Sen gick vi, mor och jag emellan lagården och stugan tills far kom hem på sista tåget. Klockan var bort åt ett-taget.

Farmor och Verner var och hälsa på oss andra året. Då kom det gårdsspekulanter en dag. Mor och vi syskon bad far att inte sälja. Vi grät och bad att vi skulle få ha Örberga kvar. Jag minns så väl min gamla farmor stod på trappan, knöt handen mot far och sade. ”um du säljer gårn får du ångra det sjuhundrasjuttielva gånger, Kalle, hör du vad jag säjer dej!”

Den gången blev det ingen affär av, men senare.

På sommaren sågade far och jag ned en stor ek. Vi sågade med en stocksåg. Vi höll på i tre dar att såga runt och hugga innan den föll.

När vi flyttade från Örberga kom den nya ägaren dagen innan vi skulle flytta till Sörbyholm, så vi fick ligga hos vår granne Renbergs på natten. Mor och far och vi sjusyskon. Det blev syskonbädd på golvet. Mor Renberg bjöd oss på kvällsmat och morgonkaffe. Om jag inte minns fel gick tåget från Åsbro kl. 6 på morgonen. Farbror Renberg skjutsade oss med häst till stationen. Vid avskedet lämnade Renberg oss unga ett minnesord som jag aldrig glömt: ”Tänk på din Skapare i din ungdomstid.”

Nu efter många år träffade jag Elov Renberg och vi pratade om många minnen från Örbergatiden. Jag sade till honom att jag än idag kommer ihåg farbror Renbergs minnesord till oss unga.

Vi flyttade nu till Sörbyholm, en herrgård i Västmanlands län. Far tog sig an en stor lagård. Vi fick börja klockan 4 om morgnarna, mor och jag och Gunhild, fick mjölka för hand. En gång hade far fritt en dag. Vi hade då en man till hjälp som hette Ring. Han svor och var nästan alltid arg. Vattnet krånglade för oss och jag minns hur jag satte en rova för att hålla regulatorn flytande. Jag och Gunhild hade mjölkat middag och gick upp till mejeriet med mjölken. Jag skulle gå tillbaka och stänga av vattnet, men glömde det, vi gick hem för att äta middag. När vi ätit sa jag: ”nu har jag glömt vattnet och skyndade iväg”. Då stod vattnet nästan över trösklarna och alla kor och kalvar stod i vattnet som gått över rännor och allt. En syn som jag aldrig glömmer och mitt upp i allt står gubben Ring tyst och öser vatten i hinkar å bär ut. Han trodde jag hade gjort det flit, men efter den dagen var alltid gubben Ring snällare och beskedligare. När vi bodde i Sörbyholm gick spanska sjukan och många människor dog i den. En svår epidemi som härjade i många hem och skövlade många unga liv.

I Sörbyholm föddes vår yngsta bror Gunnar. Vår kära mor låg sjuk i tre veckor och en vecka låg far och mina syskon också. Jag ensam var på benen, som gott var, så jag försökte sköta om mor och lille bror och de övriga sjuka.

Ja, tiden går och en dag läser far om en gård i Stortorp i Nerike. Han åkte ut och köpte den, så var det att plocka ihop och flytta igen. Mogetorp hette stället. Bland många andra minnen från den tiden minns jag hur vi en luciamorgon gick ner till en gammal tant. Jag tror att det var två döttrar hemma hos henne. Vi bjöd på kaffe och lussebullar och kakor. Hon blev glad, den gamla tanten, döttrarna tyckte det var så vackert. Far sjöng Staffan visan utanför fönstret då kom vi kom och knackade på.

Jag fick plats som bondpiga i Majtorp och Gunhild hos Persson i Stortorp. Senare flyttade Gunhild till Elmerud. Det största nöjet vi hade var att titta hem till mor och far och våra små syskon. Far som i unga dar hade varit över till Amerika hade liksom resfeber i kroppen hela sitt liv.

Nu sålde han Mogetorp och tog hand om en lagård igen. De hade ju rätt bra betalt för sånt arbete på den tiden. Ja mot nutida löner och priser var de ju små, liksom arbetslönerna. Det bar nu iväg till Iboholm i Hjortkvarn.

Gunhild och jag ville stanna på våra bra platser. Men far gav ej med sig, vi måste sluta och följa med. Jag tog senare plats i Fiskinge i Asker. Nu var det Gunhild och Fanny som hjälpte mor och far. Gunhild kom senare till Skruke i Sköllersta. Medan vi var kvar i Majtorp och Elmerud var vi ofta hem och hälsade på våra kära. En gång kom vi för sent till tåget i Hjortkvarn. Gunhild var alldeles förtvivlad, jag tog det lugnare. Vi åkte första tåget morgonen därpå.

Vid Iboholm var mjölkmaskiner, så nu var det som gott slut på handmjölkningen. Mor fick här sin första hjärnblödning. Hon var väldigt dålig, men som väl var, kryade hon på sig. Jag slutade vid Fiskinge och kom hem. Far hade nu tröttnat på lagården och det var dags att flytta igen.

Vi lämnade nu Iboholm och flyttade till Svenshyttan i Hidinge socken i Nerike. Jag tog plats i Sörby i Sköllersta senare. Gunhild var nu hemma.

Far sålde sen Svenshyttan, men dagen före den nye ägaren skulle komma fick far ta gården tillbaka. Far hade nu tagit an en stor lagård igen vid Sörby Säteri i Norrbyås.

Jag fick följa med far. Mor och mina syskon fick stanna i Svenshyttan. En bedrövlig tid, familjen var delad. Jag cyklade hem så ofta jag kunde och hjälpte dem. Gunhild var med far och mig först dagarna. Vi fick ordna det så gott vi kunde. Gunhild åkte ju tillbaka till Svenshyttan och hjälpte mor. Jag trivdes inte alls. Det var en sorglig tid innan mor och mina syskon kom. Men då blev glädjen stor när de kom. Mina tre bröder som nu var skojfriska, de kom allt som oftast och knackade på dörren. Man visste ju ej om det var de eller någon annan.

En tidig morgon knackade det på dörren. Jag var ensam inne och trodde ju att det var pojkarna och sade: ”ja, var så god och stå kvar”! Dörren öppnades och in kliver inspektor Jansson skrattande, allt vad han orkar. Jag min stackare, visste knappt vart jag skulle ta vägen. Men jag bad om ursäkt och sade som det var.

Så nästa etapp för våra föräldrar var Köpberga i Odensbacken. Jag var hemma första sommaren. Vi hade hand om en bro över Odensbackens kanal. En natt skulle jag öppna den, men fick ej loss den. En bland dem som var på båten som skulle fram, var doktor i Odensbacken. Han kravla sig upp på bron och hjälpte mig få loss bron. Han hoppade sen tillbaka i båten. På hösten flyttade jag till Fiskinge igen.

Vid midsommar blev vår mor hastigt sjuk. Jag slutade min plats och kom hem. Mor fick ligga alldeles stilla på rygg i sex veckor. En svår tid för oss alla, mest för vår lära mor. Hon hade propp på hjärnan och fick ligga med isdyna på huvudet en lång tid.

Såsmåningom kom hon upp igen, men blev aldrig stark.

Nu bar det åter med far och mor till Sörby Säteri. Far tog sig an den stora lagården där igen.

I Sörby gifte jag mig och följde med min käre Oscar till Västergötland.

Far och mor flyttade tillbaka till Svenshyttan. Där dog vår mor, bara 52 år gammal. Men vår kära moders böner följer oss barn hela livet ut. Mors minnespsalm till barn: Sv. Ps nr. 560.

Far stod nu ensam med våra tre små bröder. Gunnar var bara 11 år. Hanna och ester byttes åt att vara hemma och hjälpa dem. Gunhild och Fanny var nu också gifta.

Från Svenshyttan flyttade far pojkarna till Sten backen i Kumla. Därifrån flyttade de till Hultet i Vingåker. Där byggde de en stuga, sålde den och köpte Hagaberg.

Nu var pojkarna fullvuxna.

Manne gifte sig med Ellen.

Bernhard med sin Ingrid.

Gunnar arbetade på en fabrik i Vingåker.

Bernhard och Ingrid bodde hemma hos far. De köpte senare Hagaberg.

Far bodde tidvis hos dem, tidvis hos Gunhild som var hos Thim i Yxhult.

Senare flyttade far helt till Gunhild och Thim. Där var han till sin död. Han var då över 91 år.

Fars aftonbön Sv. Ps. nr. 400 vers 11.

Ja, far och mor släpade och slet ont hela sitt liv. Men vi barn minns Mor och Far med tacksamhet. De lärde oss att arbeta, att vara ärliga och uppriktiga.

Vi barn kan nog ej fullt uppskatta Mors och Fars förböner för oss. Det är en nåd, mer värd än guld.

Minnet av dem ska följa oss barn livet ut.

Gud välsigne deras gärning

Ja, detta är några axplock ur minnenas album.

Nedtecknat av Alma, 1968
image014